Skip to Navigation
Hemma igen

Omgärdad av travar med böcker, sitter jag och pustar ut efter bokmässan. Jag har ju konsumerat som värsta amerikanen.

Två gånger stod Don Rosa på scenen och pratade om Ankeborg. Första gången på den lilla “Seriescenen”. Där var det så högljutt och svettigt att det var svårt att få med sig särskilt mycket förnuftigt. Sedan köpte jag frukost och då ljusnade det.

Efteråt intervjuades han av Fredrik Strömberg i en av föreläsningslokalerna. Här var det svalt och tyst, och det var mycket mer intressant. Och äntligen visade han hur han ritar sina ankor. Oavsett hur mycket jag sökt på internet har jag inte hittat någon beskrivning av hur han gör. Han brukar bara säga att han ritar så onödigt omständligt att det är tråkigt att se på, och sedan ritar han en stor Joakim på ett snabbt sätt som han bara använder i sådana officiella sammanhang. Men nu har jag äntligen fått beskåda hemligheten! Och den är verkligen omständlig: han börjar med att placera ut tre cirklar ovanpå en halvcirkel, sedan använder han olika små plastmallar för att teckna in varenda liten vinkel på ankkroppen. Vänster öga är en ellips med en vinkling på 30°; ögonbrynet ovanför är ett segment av en 40° ellips; pupillen är 30°; och på andra sidan blir pupillen kanske 20° eftersom den ses från en skarpare vinkel. Näbben börjar med en vinkel på 30° och Joakims hatt innehåller allt från 40° till 20°. Till kroppen tar han 50° med utgångspunkt i den ursprungliga cirkeln, och till benen använder han brottstycken av ellipser på 30° eller 40°, beroende på vilken position ankan är i.

Synd att jag inte kunde fotografera bilden han gjorde, utan bara har det jag hann rita av.

Publiken fick endast tid att ställa två frågor, men den ena var lyckligtvis min. Tidigare på dagen hann publiken bara ställa en enda fråga, och den frågan slösade någon – till Don Rosas glädje – bort på att fråga om han saknade sina hundar. Fruktansvärt innehållslöst. Jag var ju där längst bak och hoppade och svettades och vinkade och längtade efter att få fråga om kronologi, Disney-normer, kopplingar till folkäventyr och så vidare. Men ingen såg mig och sedan var det slut.

Don Rosa saknar ibland sina hundar mer än sin fru.

Don Rosa är förresten en amerikanisering av Dante Rosa.

Men Dante var inte den enda stora poeten jag mötte i Göteborg. Och långt ifrån den enda som sålde mängder med böcker. Som nämnt har jag flera travar med nya böcker staplade runt mig här. Och nu när bokmässan i Göteborg är över och jag, fattig och sliten, har återvänt från denna lycksaliga malström av konsumtion, kan jag äntligen sätta mig vid fönstret, i det ljusa loftrummet i Köpenhamn, och sjunka ner i läsandet.